Årsresumé 2015

Ja jisses nu är snart detta året slut med. Helt galet vad fort det går! Har hänt en hel del saker i år, både roliga och tråkiga. Har över lag varit ett riktigt bra år tycker jag :)

ÅR 205 HAR JAG:

Gått på en massa hockey, både hemma matcher och bortamatcher. Har även hunnit med en väldigt lyckad invasionsresa till Malmö. 

Firat alla hjärtans dag med min karl i Göteborg. Vi fick en hotellvistelse av Fille i julklapp som var på alla hjärtans dag, trots magras dedluxe så hade vi det väldigt mysigt. 

Fått en ögonsten vid namn Nillah, Eddes fantastiska lilla guddotter som charmat oss så totalt. Sitter mer än gärna barnvakt åt denna lilla guldklimp. 

Varit på Gran Canaria med mamma för andra året i rad. Hade en väldigt lyckad semester med en massa sol, bad, god mat och dricka. Och framför allt egentid med mamma. 

Fått tummen ur och bytt läkare till en på Ryhov, vi började med att ta bort alla läkemedel jag ätit som jag egentligen inte behövt och sedan minskade vi på kortisonet. Magen har nog aldrig mått så bra som nu. 

Umgåtts en massa med min kära bror. Att hänga ute i hans hus och snacka skit har blivit en sak som jag älskar att göra. Sen om vi sitter där själva eller om Edde eller Nilla också är med är skitsamma. 

Tagit upp kontakten med Lisa och Ida. Vi har inte umgåtts sedan gymnasietiden men nu har vi både hunnit med fikor och en grillkväll. Så himla kul! 

Varit på Liseberg, en resa som både var kul och hemsk. Att stå där i kön till slänggungorna och få reda på att min mosters ladugård brunnit ner var nog något av det värsta jag varit med om. Men bet ihop och hade en rolig och galen dag med massa åk och spel. 

Köpt en fitbit och tagit tag i min träning. Har både simmat, sprungit och powerwalkat. Hade riktigt bra kondition under sommaren och början av hösten, nu är den typ kass! Skyller det på att min fitbit gick sönder och jag inte fick en ny utan pengarna tillbaka. '

Följt husbygget med glädje! Att varje vecka åka upp och titta på vårt hus och se hur långt de kommit har varit veckans höjdpunkt. Helt galet vad fort det gått och hur bra det kommer bli! 

Varit på vårt älskade Öland. Även om vi åkte hem en dag tidigare då vi inte mådde helt 100 varken Edde eller jag så hade vi en fantastisk vecka med Eddes familj, kusiner, kusinbarn, faster och farbror. 

Varit på stadsfesten och njutit av bra musik, trevligt sällskap och gott dricka. Helt klart en av årets bästa helger! 

Bytt jobb x 2! Ja jag fick äntligen tummen ur och sade upp mig på solbacken och blev arbetsledare i Bankeryd. Tyvärr visade det ju sig vara en nitlott men  det har löst sig till det bästa då jag sagt upp mig där och börjat som timvikarie med en kommande fast tjänst hos Solhagagruppen. 

Pysskat och bakat en massa. Att jag fick en hushållsassistent i julklapp var ju helt fantastiskt och den har använts MYCKET! Pysslat har jag med gjort, med både blommor, färg och scrapbooking. 

För första gången i mitt liv flyttpackat mina egna saker. Jag har hjälpt andra att flyttpacka men har aldrig gjort det själv. Nu har jag packat 12 lådor och fler ska det bli! 

Jag vet att 2016 kommer att toppa 2015 med hästlängder. Vi kommer börja året med att flytta in i vårt hus, kommer börja på mitt nya jobb och sen får vi se vad mer som kommer att hända. Men vad den än kommer bli så tror jag det kommer att bli PERFEKT!!

Inte alls som man tänkt sig

Ja ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det är det enda jag kan säga om mitt jobb i Bankeryd. Så som det är nu hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det skulle bli. 

Som tur är har jag en stöttande sambo och familj som peppat mig och stöttat mig när nya erbjudanden kommit. 

Imorgon börjar resan mot nya utmaningar återigen. Denna gången känns det dock sjukt mycket bättre! 

Hejdå!

Ja idag har jag sagt hejdå, hejdå till min förbannade pstav. Efter en månad med blödningar till och från och en vecka med stockholmsblodbad så har jag tröttnat och plockat ut skiten. Ja jag skriver skiten för den har ju typ inte funkat som den ska på ett år! 

Känns skönt att den är borta och att jag kan börja med ppiller igen. Hade väl kunnat köra pstav och poiller kombinerat igen som jag gjorde i somras, men tycker det känns lite b. Så från och med imorgon så äter jag piller igen. 

Fick med mig pstaven hem i ett provrör, gav det till Edde som en för tidig julklapp då han på skoj (?) sagt att det är det enda han önskar sig i julklapp. Dock tror jag att han menade att jag skulle sluta med alla preventivmedel, men känner mig inte helt redo för det. Inte än iallafall. 

Känns som motgång

Ja livet som arbetsledare är då ingen dans på rosor. 

Jag har hittils: 

Hamnat i kläm x antal gånger.

Inte fått tillräckligt med information.

Blivit nedringd av alla. 

Haft psykbryt. 

Slitit som ett djur för att få ihop ett schema. 

Fått ihop ett schema, TILLSLUT! 

Kännt mig riktigt nöjd med schemat, men blivit nedtryckt i skorna då det tydligen inte var bra. 

Känns som om personalmötet på fredag bara kommer bli ett enda kaos där jag får ta en massa skit. Men förhoppningsvis blir det inte så! 

Hur ska jag kunna vara arbetsledare och göra mitt jobb som det när ingen berättar något för mig men tror att jag ska kunna göra storverk ändå? 

Magkrångel

Min mage har varit lugn riktigt länge nu. Tror inte jag varit riktigt dålig sedan i december då jag åt för mycket jordnötter. Nästan ett år sedan. 

Nu det sista har jag dock märkt av att den inte är helt 100. Två helger i rad har jag vaknat och mått riktigt dåligt på morgonen och fått sitta en längre stund på toan då magen krampat. 

I måndags mådde jag småkonstigt hela dagen. Trött, hängig, illamående och massa känslor på samma gång. Var inte hungrig heller på hela dagen så blev inte så mycket ätit. Totalt blev det 2 1/2fralla och en tallrik flingor. Inte det bästa kanske. 

Men det obehagligaste hände efter att jag ätit den andra frallan. Hade precis svalt ner det sista och känner då hur det vrider till i magen och börjar göra skitont. Sen känner jag den där jobbiga tryckande känslan att det måste ut. NU! Fick rusa rill toan och blev sittandes ett tag. Detta har inte hänt på evigheter, inte sedan jag var riktigt dålig.

Nu sitter jag på jobbet och har ätit kvällsmat för en liten stund sen. Mådde illa genom hela måltiden, det kan bero på att jag känner mig stressad då brukaren kastar i sig maten. Men illamåendet sitter fortfarande i lite och har lite småkramper i magen. 

Är lite smått orolig över att magen ska rasa och att jag fått ett skov. Sitter och funderar på om jag ska ringa läkaren och be om en provtagning så att man kan se att allt är som det ska. 

Huset

Sitter här i soffan med en helt fantastisk känsla. Idag är det 100dagar till vi får tillträde till huset. Känns helt sjukt! 

För ett år sedan hade vi precis skrivit på pappren  och valt vilket hus vi ville ha. Vi hade precis fått ett lånelöfte från banken. Vi började vår lååånga resa mot att flytta. Under resan så har vi sparat ihop ca 200000kr. En stor summa då vi faktiskt inte gjort så stora förändringar i vårt sätt att leva. 

Idag har jag suttit och läst igenom överlåtelseavtalet. Pappren som visar att huset faktiskt är vårt. Känns både ofattbart och fantastiskt. Den här långa resan är snart slut. Den 19 Oktober ska vi skriva  på dem och betala kontantinsatsen. Sedan den 21 Januari får vi nycklarna. Nycklarna till vårt nya hem, vårt nya liv och till ett nytt kapitel. 

Snart kommer det vara slut på resor upp till huset för att titta hur det går på bygget. Snart finns det inget staket som hindrar oss att gå in på vår tomt och gå på framsidan av huset. Snart är den långa resan över!

Asså jag sitter och funderar på om jag drömmer. Händer det här verkligen mig!? Ska jag verkligen bli radhusägare tillsammans med mannen i mitt liv? Eller är detta bara en knäpp dröm? Tankarna är många. Men en sak är säker. 

Så lycklig som jag är just nu, det har jag aldrig varit!! 

Dålig dag

Idag har jag en sådan där dålig dag. Är trött, sur, tjurig, irriterad, uttråkad, rastlös, förkyld, och så lite pms på det. Helt enkelt en helt perfekt kombo! 

Så idag är en sådan dag när jag inte kommer få NÅGOT gjort. Har pysslat lite och startat diskmaskinen än så länge. Och då vaknade jag vid 8! 

Nej nu ska jag ta en kopp te och en blåbärsmuffins och sura och tycka synd om mig själv. För det får man göra ibland!  

Simma

Jag har äntligen fått tummen ur och börja simma igen. Det är så skönt! Och avkopplande. Bara sträcka ut, fokusera på mig själv, lyssna på vattnet och räkna längderna. 

Jag försöker att simma efter varje avslutat arbetspass. Jag rensar huvudet då och lämnar jobbet bakom mig. Det är som att vattnet sköljer bort alla tankar på jobb. Är helt avslappnad efter varje gång jag simmat. Man kan säga att simning är min terapi!

Idag simmade jag 1500m och trampade vatten i 5min. Förra gången simmade jag 2000m. Försöker att variera mig lite så det inte blir för enformigt. Tänkte simmat 2000m idag, men var så mycket folk som simmade så jag orkade inte. Satt lite längre i bastun och pratade med en väldigt trevlig dam istället. 

Snurrigt, kaosigt och virrigt!

Har nu gjort ytterligare tre arbetspass och det känns väl lite halvt om halvt. Två pass har varit helt okej ändå. Ett bara kaos, riktigt kaos. Så mycket kaos att jag bröt ihop framför min brukare med mamma. Men bet ihop och slutförde arbetspasset. Bröt dock ihop igen när jag kom hem och fick krama min underbara karl. 

Kan säga att det SYNS att passen varit jobbiga. Har lite "fina" blåmärken på armarna. Men inte mycket att göra åt, bara till att bita ihop, prata med chefen och hoppas på att det blir bättre. 

Känner efter kvällens pass att det faktiskt är lite bättre. Men bara lite. Men är ändå ett steg i rätt riktning. 

Det var riktigt skönt att åka iväg i lördags eftermiddag och umgås med trevligt folk. Det var precis vad jag behövde. Skrattade massor, åt och drack gott och fick bara ha det bra! Bästa medicinen helt klart. Fick massa ny energi av det. 

Ringde min chef innan idag och berättade om det riktigt kaosiga arbetspasset. Hon blev nog lite illa berörd och orolig och frågade om jag behövde gå och prata med någon, vilket jag då tackade nej till men funderar på att tacka ja till nu i efterhand. Pratade en massa om vad vi ska göra åt detta och hur jag känner och så. Vi avslutade samtalet med att hon berättade hur fantastisk och bäst jag är. Det gjorde nog min dag!

Hjälp vad virrigt detta blev xD  

Kan nog bli bra.

Då var snart mitt andra arbetspass avklarat. Det längsta och jobbigaste i mitt treveckorsschema. 24h passet. Skulle egentligen gjort det lör-sön men bytte till sön-mån då vi överraskade Tina med en babyshower på lördagskvällen. 

Kan ärligt säga att jag var lite knäckt efter första passet. Fick ringa och be om hjälp, vilket är helt normalt! Men jag ser det som ett nederlag så självkänslan fick sig en stor törn. Men efter dagens långkörare så känns det faktiskt bättre! Har gått riktigt bra idag enligt mig själv. Känns som en liten boozt av självförtroendet iallafall. Så nu känns det som om jag kommer klara av det. Måste bara få igång alla rutiner så fort som möjligt! 

Avsluta kapitel

Idag har jag avslutat två kapitel av mitt liv. Två ganska stora kapitel enligt mig. 

Det ena är att jag idag gjort min sista dag på Gruppbostad Ekgatan och inom Solbacken omsorg. Min fasta punkt sedan 2011. Mitt första riktiga jobb. Mitt andra hem. 

Kan ärligt säga att det var jobbigt. Hade en klump i bröstet, en i halsen och tårar bakom ögonlocken. Men tog mig igenom morgonen utan att börja gråta. Men det var nära när en av tanterna började att gråta för att jag ska sluta. Var nära igår eftermiddag med när en brukare köpt en blomma och en liten present till mig. Mina fantastiska brukare! Dom kommer bli saknade.

Det andra avslutade kapitlet är att jag idag har filat bort mina gelenaglar. 

Jag har gått hos Michaela sedan Tina och Peter gifte sig. Tror det är 3år. Det är lång tid! Har lärt känna världens mysigaste, snällaste och ärligaste person i Michaela. Det finns nog inte en enda sak som vi inte diskuterat eller pratat om. Man är alltid så glad när man går där ifrån. Sen är det ju en bonus att hon gör galet snygga naglar. Är sjukt ovant att inte ha dem kvar, känner mig lite naken faktiskt. Men jag vänjer mig nog snart! 

Ja idag avslutas två kapitel. Imorgon börjar två nya. Det nya jobbet som arbetsledare och livet som 100% Huskvarnabo! 

Självklart kommer jag att hälsa på hos brukarna och personalen på Ekgatan och jag kommer hålla kontakten med Michaela. Bara för att det är avslutade kapitel så betyder det inte att man inte kan bläddra tillbaka i boken och läsa dem igen! :) 

Fullt ös!

Ja här är det fullt ös hela tiden! Alltid något inbokat och som ska göras. 

Nu har jag bara 8 arbetspass kvar på solbacken. Känns bra! Vissa dagar känner jag nästan att det ska bli skönt att sluta. Eller ja nästan, det ska bli skönt! Slippa pendla, slippa mornar som börjar 04,30. Imorgon är faktiskt den sista dagen som jag behöver gå upp så tidigt! Ska bli såå skönt att slippa det! 

Var långledig tors-måndag, var riktigt skönt! Kan inte klaga på vädret. Helgen spenderades med att se första matchen med Hv. Dock en träningsmatch mot frölunda, men var riktigt bra stämmning och Hv spelade bra. Efter det åkte vi hem till påbo, Jojjo behövde lite sällskap i huset. 

I lördags kastade vi boll med Jojjo, åkte en tur på fyrhjulingen, njöt av solen, åkte en tur med båten på sjön. Det var en sådan dag där man bara kände att det här är livet! Trots att jag lyckades bränna mig! 

I söndags tog vi det lugnt innan vi åkte hem. På kvällen blev det fotboll, klippning och hämtmat. 

Helt klart en av de bättre helgerna i sommar.

Min karl gillade båtturen! Trots att det skvätte!:) 

Helgen som kommer nu så ska jag gå bredvid igen. Har inte bestämt vilka tider än men ska ringa imorgon och göra det. Ska bli kul och spännande! Efter i helgen så har jag en kväll till då jag ska gå bredvid, sen är det allvar. Måste säga att jag börjar bli riktigt nervös. Men det ska nog gå bra :) 

Bredvidgång

Då var min första bredvidgång på nya jobbet gjord. Tycker den gick ganska så bra! Om man bortser från att jag parlerade fel och fick skämmas en massa. 

Men nu när jag testat en kväll blir man ju självklart fundersam. Kommer jag klara detta? Är det verkligen rätt jobb för mig? Ska jag verkligen lämna det gamla trygga? Frågorna är många. 

Men som Michaela sa när jag gjorde mina naglar, trivs du inte så finns det andra som vill ha dig. Och det gör det! Utav de 7 jobb jag sökt har 5 hört av sig, varav två jag inte fick. Men ändå, statistiken är bra! Känns skönt att vara eftertraktad. 

Men jag kommer att klara av detta. Jag ska visa att jag verkligen är rätt person för det här jobbet. Och att jag klarar av det. Slår vad om att det kommer kännas bättre efter att jag gått bredvid ett par gånger till och jag känner mig mer trygg i allt. Just nu känner jag mig som en huvudlös höna som bara irrar omkring. 

Close the deal.

Idag hände det. Jag bestämde mig för att lämna det gamla trygga och bege mig in på nya och spännande vägar. 

Idag har jag tackat ja till ett jobb i Bankeryd. Jag kan den 1september titulera mig arbetsledare, arbetsledare för en helt nystartad personalgrupp. Känns sjukt häftigt och spännande!! Lilla jag, ARBETSLEDARE! Har nog inte riktigt fattat det ännu. 

Imorgon kommer det bli oficiellt. Imorgon kommer jag skriva under min uppsägningsansökan. Ska erkänna att det känns konstigt och lite ledsamt. Har ju jobbat på Solbacken från och till sen sommaren 2011. Det har varit en trygg och fast punkt under denna perioden av mitt liv. Men jag känner samtidigt att jag är färdig här, att jag behöver utvecklas och testa något nytt. Sen ska det bli riktigt skönt att slippa pendla så långt! Slippa åka 1 1/2 timme för att komma till jobbet. Det kommer jag inte sakna! 

Det jag kommer sakna är mina fantastiskt underbara kollegor. Dom har gjort tiden jag jobbat här till en enda lång, härlig, skrattfylld period. 

Självklart kommer jag sakna brukarna med. Jag har lärt mig så otroligt mycket av att få jobba med dem. Ska helt ärligt säga att jag inte ser fram emot att släppa bomben om att jag ska sluta för dem. Men jag måste tänka på mig själv. På mitt välmående och min hälsa. 

Detta året har helt plötsligt vänt och blivit förändringarnas år. Nytt jobb och nytt boende. Det känns nästan som om jag drömmer.

Tillbaka i verkligheten!

Ja då var snart första jobbveckan efter semestern slut. Började med att gå all in och jobba en 6dagarsvecka. Det känns lite nu, är trött och har hemlängtan. 

Hade en bra semester. En vecka med skitväder, sedan en vecka med tropisk värme och sol och sist en varannan dag vecka. Har lyckats få lite färg och bli utvilad. Självklart har jag blivit bortskämd med att sova jämte min älskade E varje natt. Eller ja nästan varje, var en natt när jag fick sova ensam och orolig. 

Så vad har jag gjort på semestern? Lite allt möjligt. Har städat, slängt skräp, lagat bilen, solat, sökt jobb, lagat bilen, varit på två anställningsintervjuer, varit i Eksjö på utflykt, lagat bilen och varit en vecka på mitt älskade Öland. 

Och ja jag har seriöst haft min bil inlämnad 3(!) gånger och dom har fortfarande inte lagat det. Fet kompensation för sveda och värk förväntar jag mig! 

När livet stannar upp och tar en annan vändning.

Nu är det snart tre veckor sedan det hände. Tre veckor sedan livet stannade upp för min släkt. Tre veckor sedan som livet tog en hemsk vändning för min moster med familj. Som Ida säger, fan vad livet är orättvist. 

Toradagen den 21maj var jag på Liseberg med Edde och några vänner. Vi hade bra väder och fantastiskt kul. Bara någon timme in i våran vistelse, när vi är på väg till slänggungan läser Edde en artikel på Jnytt. Det är en gård som brinner utanför Jönköping mot Tenhultshållet. När han säger dom orden, jag tror mitt hjärta stannade och att all färg jag hade i ansiktet försvann. Det första jag tänkte var, Lönneberg, moster Kitty. Sen kom tårarna. Utan att jag ens fått veta vart det brann så visste jag. Och jag hade rätt. Ladugården på Lönneberg hade brunnit ner med ett 50-tal kor innuti. Tårarna bara rann och Edde fick hålla om mig för att hålla paniken borta. 

Jag valde i detta läget att bita ihop och ha en kul dag på Liseberg och inte förstöra för de andra. Det var ett bra beslut och jag lyckades koppla bort det under större delen av dagen. 

Enda gången jag "tappade masken" var när Johan ringde och frågade om jag visste vad som hänt. I det samtalet fick jag mer information om hur läget var.

Efter samtalet fick jag kommentaren att det kunde varit värre. I det läget ville jag bara klappa till personen som sa det. Ja det kunde varit värre. Men det som hänt är det värsta som kunde hända min moster och morbror. Deras livsverk, större delen av mina kusiners barndom och mina kusinbarns absoluta favoritställe på denna jord har brunnit upp. Det finns inget kvar. 

På natten när vi kom hem luktade hela Öxnehaga rök, bränt och död. Jag ville bara gråta och kräkas när jag kände lukten. Ännu värre var på morgonen när jag insåg att lukten kommit in i lägenheten. Jag valde att inte gå ut den dagen.

Jag ringde till Kitty på fredagen, dagen efter att det hänt. Under samtalet kändes hon frånvarande, stressad och chockad. Hon har senare berättat att hon inte förstått att det var jag. Vilket jag förstår.

Under veckorna som gått har vi fått lite mer information om vad som verkligen hänt den dagen. Inte från tidningarna utan från Kitty, Tolle och de andra som är hårdast drabbade av det hela. Och vad jag kan förstå så är det ett under att jag har min moster och min kusin kvar. Bilket jag tackar gud för.

Idag fyller Kitty år och idag är första gången jag har varit på Lönneberg sedan branden. Första gången jag ser förödelsen. Och jag kunde helt ärligt inte titta på den. Det gör för ont. Och ikväll har jag återigen känt branlukten och sett röken. Något jag tycker är hemskt. 

Men det som gör mest ont att se är smärtan i mosters familjs ögon. Se hur de lider. Ovissheten. Chocken. Tårarna som ligger där. 

Den hemskaste känslan som finns är att stå bredvid och se på och känna att man inte kan göra något. Och så har jag känt många gånger under dessa tre veckor. 

Idag hände det!

Idag var dagen då jag fick tummen ur och gick ut och powerwalkade/sprang. Hade planer på att använda utomhusgymmet på öxnehaga men det satt folk där så vågade inte riktigt. När jag kom hem gjorde jag lite ben och rumpövningar och biceps och axelövningar. Känns riktigt bra nu när jag gjort det. Nu ska jag bara fortsätta att göra det! 

Har länge funderat på att köpa fotledsvikter som jag kan ha på mig på jobbet när jag jobbar ute och när jag är ute och går. Känns som en ganska bra investering. Är även sugen på att köpa lite tyngre hantlar, 1kg är bra men kan vara kul att kunna variera sig lite. 

Sedan berättade Malin att simkortet gäller i ett år så har tills i februari på mig att simma upp det. Bara till att få tummen ur där med! Nu när jag för tillfället inte har någon mens/konstiga blödningar så får jag passa på att simma lite. 

Nu känner jag att jag inte vill träna för att bli smal utan för att bygga upp mina muskler i ryggen och för att jag ska må bra. Sen är det ju faktiskt ganska så kul att träna/motionera :) 

En doft.

Att en doft kan väcka så många minen. Få en att minnas så många saker, kanslor, händelser. 

Använde en parym som jag har hos mamma och pappa idag. Samma parfym som jag använde våren och sommaren 2010. 

Sommaren när allt spårade ur. Sommaren när allt förändrades. Sommaren med alla tillfälliga förbindelser. Sommaren med all alkohol. 

Sommaren med stora mängder tårar och smärta. 

Sommaren med fantastiska människor. 

Sommaren när jag förväntades bli vuxen. 

Ver inte vad jag tycker om parfymen längre. Den väcker allt för många minnen hos mig. Några vill jag bara glömma. Stoppa undan långt in i mitt huvud och aldrig mer plocka fram dem. 

Scream!

Idag vill jag bara skrika. Skrika, skrika, skrika och skrika. Känner för att springa rakt ut i skogen. Sätta mig på en sten och bara skrika och gråta ut alla mina känslor. 

Jag kommer säga ifrån. Har redan börjat. En dag snart kommer jag känna att det är droppen och då vet jag inte vad som händer. 

Det gäller inte bara allt tjat om barn. Utan ALLT. Allt som bara ligger och pyr inom mig för tillfället. 

Nu jävlar är jag sur/arg/pissedoff. 

Mycket känslor

Ja att våra närmsta vänner har fått barn är sjukt kul! Men det river upp så mycket saker, tankar och känslor. 

Självklart vill jag ha barn! Och ja jag har blivit mycket mer sugen på det sedan Nillah kom. Mycket, mycket, mycket mer sugen. Vet att E verkligen är sugen på det med och nästan känner lite press på sig.

Idag fick jag se en sak som nästan kändes som en käftsmäll. Vet inte om det var meningen att jag skulle veta eller inte. Men på något sätt tog jag illa vid mig trots att det var bra och roliga nyheter vid tillfället. 

Jag vet att många tycker att jag och E ska skaffa barn. Mycket skämt om att jag ska hållas fast och att de ska hjälpa E att "skära ut" och "operera bort" P-staven. Visst att det kanske var kul första gången någon drog det skämtet. Men börjar tröttna på det nu. Likadant med alla diskussioner om hur lång tid det kommer ta innan vi släpper bomben om att vi är gravida. 

Allt sådant prat gör att jag känner mig stressad och nästan illa till mods. Sen att jag inte är lika gammal som E och alla hans kompisar spelar in. Jag är ju trots allt 6år yngre och just nu känner jag mig så jäkla liten och barnslig jämfört med dem. 

Men är det någon som tänkt på mig i alla dessa skämt och disskusioner? Är det någon som tänkt på hur jag mår? Hur jag känner? Ja jag ska erkänna att jag klistrat på det där falska leendet och skrattet.

Det är inte bara till att plocka ur P-staven och börja köra. Jag måste ha/äta läkemedel som inte är farliga för fostret/barnet under och efter graviditeten. Läkemedlen måste samtidigt fungera för mig och få mig att må bra. Då jag har Chrons finns det en risk att jag måste gå hos en special barnmorska då jag har svårt att ta upp näring till mig själv. Hur ska det då bli den dagen jag är gravid!? Har så mycket frågor och funderingar.

Saken blir ju inte bättre av de jäkla blödningarna och "mensvärken" som jag har. Är det P-staven som orsakar dem eller är det något medicinsk eller är det någon sjukdom? Är det något som kan påverka en framtida graviditet? Förhoppningsvis får jag svaret på fredag och kan få hjälp för det. 

Allt detta tjat och alla mina funderingar gör att jag blir trött, ledsen och irriterad innan vi ens börjat försöka. 

Kan inte folk bara se saker och ting från min synvinkel ibland? Förstå att allt inte alltid är så lätt och smidigt för mig som för en del andra? 

Verkar som om jag får ge upp min dröm om att bli gift innan jag får barn. Alla andra har ju så bråttom med att planera min framtida graviditet och födsel. Ännu en gång känner jag mig bortglömd och överkörd. 

Bebismys och semester

Ja nu har det blivit en del bebismys. Lilla Nillah bestämde sig efter många om och men att titta ut. Och gud vilken liten goding hon är! Helt bedårande. Hon och E har blivit bästisar, hon sitter hos honom så fort han är där och hälsar på. Och det är nästan varje dag. 

Jag har ÄNTLIGEN varit på min efterlängtade semester. Sol, bad, god mat och dryck i en hel vecka på Gran Canaria. Blev även rom och likörprovning uppe i bergen och shopping på en marknad i Puerto de Mogan. Är jättenöjd med hela veckan och gör mer än gärna om den en gång till. Men som alltid var det skönt att komma hem till min saknade sambo. 

Lyckades ju självklart att pricka in att jobba en 6dagars arbetsvecka det första nu när jag kom hem. Men men den är snart slut och trots ett par timmar övertid så har den gått fort! Har även börjat fjälla lite. Brände mig ganska så rejält en dag så det var väntat. Men ändå sjukt störande! 

Avgå magjävel!!

Igår och idag har jag verkligen hatat min mage. Verkligen, verkligen, verkligen HATAT den.

Hade världens mysigaste alla hjärtans dag som spenderades i Göteborg på Elite Park Avenue Hotel. Det blev shopping, god mat, champagne, bio och massa mysigt umgänge med mitt hjärta. Allt var helt perfekt!

Ända tills söndag morgon då jag vaknade vid klockan 06 och inte visste om jag skulle spy eller sitta på toan hela morgonen. Mådde sjukt illa, hade magknip och hade massor med luft i magen så rapade värre än en riktig karlakarl som druckit öl. Fick masa mig upp och sätta mig på toan och vara så tyst som jag bara kunde vara. Med tanke på mina rapar så var det lättare sagt än gjort. Men E vaknade inte. Som tur var.

Låg och vred och vände i sängen tills klockan ringde och det var dags att vakna, ta medicin och sedan gå till frukosten. Var i valet och kvalet om jag ens kunde gå ner och äta. Men för att vara snäll mot E så gick jag med ner och lyckades äta lite rostat bröd, melon, smoothie och te. Fick dock gå ifrån en sväng mitt i frukosten och gå på toa.

Efter att ha vilat en stund efter frukosten så mådde jag bättre och rapade inte längre. Lyckades äta på kvällen men en portion i modell mindre.

Idag har jag mått bättre, men är så otroligt jäkla trött! Sov ca 10 timmar inatt, somnade en halvtimme mellan 14 och 14,30 och är fortfarande trött och helt orkeslös.

Har inte mått såhär konstigt/dåligt på länge och är redan trött på det.Har nästan glömt hur det är. Jag vill bara få må bra! Jag känner mig på ett sätt taskig mot E när jag inte har någon ork och knappt orkar att göra något. Vet att jag inte ska göra det men gör det ändå.

Detta kommer verkligen helt sjukt olägligt, ska ju på semester snart! Vill inte behöva oroa mig för att jag ska må dåligt då. Men med lite snäll mot magen mat i ett par dagar och mycket vila ska jag nog bli piggare :)

Låg.

Har verkligen varit låg under flera dagar denna månaden. Så låg att jag bara velat gråta och dra täcket över huvudet. Senast var i tisdags när jag gick på stan och var på jakt efter något snyggt, men kläderna passade inte, satt inte bra och hjärnspökena sa att jag såg tjock ut. Dessa jävla spöken. 

Dom har kommit mer och mer det sista. Nästan varje dag. Dagar när jag mår bra så igorerar jag dem. Men de dagar som jag inte mår helt 100 på orkar jag inte det och låter dem ta överhanden. 

Jag tror att jag vet varför dom kommit mer än innan. Jag har berättat för E vad jag tror och han gav mig beröm för det. Jag öppnade mig, jag som annars är som en sluten mussla. 

Mitt största problem är att jag jämför mig med andra. Vissa personer mer än andra. Speciellt de som jag verkligen inte ska jämföra mig med. Som tur är träffar jag personerna ytterst sällan. Den ena vägrar jag träffa alls. 

Har börjat vräka i mig saker det sista med. Slänger i mig maten så fort det går, småäter mycket, kan inte sluta äta om jag börjar. Sen efter mår jag dåligt över det. Tror aldrig jag mått så!

Imorgon ska jag ta reda på om man kan få träffa en kurator via Företagshälsan. Jag orkar inte må så här mer. Det är påfrestande och jag känner att det inte är rätt mot E. 

Det känns som om mitt knasiga mående gör att vi inte kan njuta fullt ut av saker som händer under året. Och det är bara kul saker som jag VERKLIGEN ser fram emot. 

Nej nu ska jag göra allt för att må bra och  inte gå och bära på allt jobbigt inom mig!

Ibland är man starkare om man släpper ut tårarna och vågar känna. 

 

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ja den här helgen blev ju inte alls som jag tänkt. Inte det minsta. 

I fredags var vi på hockeyn, en helt okej match trots förlust. Under andra perioden blir jag yr och börjar må komstigt. Lämnar ståplats och går och sätter mig hos Malin och Andreas. Efter en stund mår jag lite bättre. 

Under tredje perioden kan jag inte se E i klacken längre. Efter ett sms får jag svar på vart han är och att han har känningar från sin njursten. När han får det kan han inte vara stilla så han plockar flaggor och går omkring. Efter matchen ska vi åka till Max och käka med Malin och Andreas men det slutar med att vi får ta driven för E har så ont. Väl hemma tar han sina smärtstillande, lägger sig i sängen och värmer med vetekudden. Inget hjälper så jag ringer 1177 och ber om råd. Får svaret att vi ska åka in till akuten. Sagt och gjort vi åkte till akuten och jag körde inte det minsta lagligt på vägen dit. 

Väl på akuten fick vi komma in på ett rum nästan direkt. E fick mer smärtstillande, dom tog blodtryck, blodprover och röntgade honom. Vid kl 02,30 blir det bestämt att han ska få stanna kvar över natten. 

Vid det här laget är jag så trött och orolig att jag får hålla tillbaka tårarna. Har smått panik över att jag måste sova själv hemma. Så hela bilturen hem sitter jag och gråter. Somnade någon gång runt 4 på en blöt kudde. 

Vaknade av mitt alarm vid 9, tog mina mediciner och la mig och halvsova. Vid 10 runger Kina och kollar hur det är med E. En stund senare hör E av sig och berättar att jag kan komma och hämta honom. LYCKA! 

Vi var hemma vid 12,30 och sedan sov vi i stort sett hela efm/kvällen. 

Trots att E är hemma så är jag fortfarande sjukt orolig för honom. Vet inte vad jag kan göra för att hjälpa honom eller vad jag dka ge honom och äta så att han inte spyr. 

Kan inte koncentrera mig eller få något gjort. Lägenheten ser ut som FAN men har varken ork eller lust att städa. 

Trött och seg!

Är otroligt trött och seg i armarna. Att träna lite med mina vikter och simma 1500m var jobbigare än vad jag trodde. Kommer inte kunna lyfta dem över huvudet ikväll känns det som..

Så jag har äntligen kommit igång med min simmning igen. Har simmat två gånger denna veckan och ska fortsätta att göra det och komplettera med övningar med vikter och promenader och löpturer så fort vädret tillåter. Just nu går det inte springa för det är SNORHALT ute. Eller det går men då måste jag ha broddar och det äger jag inga. Hmm kanske ska köpa ett par? Tåls att fundera på. 

Igår fick jag mig ett litet wakeupcall på kvällen. Åt äggröra hos mamma vid 10 och sedan en semla vid fyra innan middagen vid 7. När maten nästan är klar blir jag yr och svimfärdig och får lägga mig med benen högt. Blodtrycket var visst lite lågt och E blev arg på mig. Det här med att inte äta lunch när jag är ensam är visst inte så bra. Så efter en liten föreläsning från E så har jag idag ätit ordentligt och skickat bilder på det till honom. Är fortfarande trött och så men det beror ju på simningen :) 

Att göra saker som inte är bra för en själv.

Ja nu är jag tillbaka där igen. Där jag nästan slutar att äta av rädslan för att bli magsjuk och spy. För har man inget i magen finns det inget som man kan spy upp. Eller? 

Tänk så mycket lättare det hade varit om jag inte hade den här rädlsan. Fobin. 

Måste dock säga att jag är stolt över mig själv. Sedan jag började på Ekgatan har jag varit ärlig om min rädsla för spyor och sagt att jag kommer fly fältet om någon spyr. Tidigt i fredags morse motbevisade jag mig själv. Jag fick ta tjuren vid hornen och ta hand om en brukares spyor. Jag fick inte panik, jag började inte gråta och jag spydde inte. Jag gjorde nog åt en hel flaska handsprit efter att jag städat dock. Och sedan så åt jag inget förens vid kl 13 på dagen. Hade inte någon vidare aptit, vilket kanske är fullt förståeligt. Aptiten har ju iochförsig inte varit som den ska under resten av helgen heller.

Jag har tagit en shot med jäger VARJE dag sedan i fredags för jag ska inte bli sjuk. Jag tvättade mina kläder som jag haft på jobbet i hinkar för att ta död på bakterierna. Jag duschade länge i skållhett vatten och körde med tvål och schampoo dubbla gånger. Sedan har jag nästan varit manisk med att tvätta händerna. Och maten, den har jag instörsta möjliga mån undvikit. 

Detta låter och är helt sjukt. Jag vet! Edde och jag har kommit fram till att allt sitter i huvudet. Det är psykologiskt. 

Dock jublade mitt huvud idag när vågen vidsade minus.