Höga krav

Jag är en sådan människa som alltid har höga krav på mig själv.
Jag ska alltid se bra ut, vara glad, ställa upp när andra behöver hjälp, ha ett rent och ordningsamt hem, ha tid att träna och alltid må bra.

Jag har som måtto att man kan alltid bli bättre och man kan alltid förbättra sig själv. Man kan alltid göra saker bättre i hemmet och när man tränar.

Tyvärr är det väl så att ha det här måttot inte är så bra för mig egentligen. Att ha så höga krav på sig själv är inte bra. Jag mår inte bra av det.

Jag sover sämre, känner en enorm stress, är grinig och allmänt sur och gnällig. Tyvärr går det ut över min älskade E allt som oftast. Och då mår jag dåligt för det. Jag ska ju vara den perfekta flickvännen ju! Men det är jag inte. Kanske utåt sett men när vi är hemma och ingen ser så är jag inte det.

Jag blir så arg på mig själv för att jag inte kan vara sådär perfekt. Att jag antar vad folk väntar sig av mig.

Jag har under nästan ett års tid gått och stressat upp mig över att jag tror att folk förväntar sig att E och jag skaffar barn så fort vi flyttar in i huset. Något jag inte känner mig redo för. Jag vill ha en bra och stadig ekonomi innan jag börjar tänka på barn och det har jag inte just nu.

Jag vet att det är bra att man pressar sig själv lite grann. Men att pressa sig själv till den graden att man börjar må dåligt och att ens värsta hjärnspöken vaknar till liv. Det är bara sjukt. Särskilt när hjärnspökena får en att må ÄNNU sämre!

Men istället för att visa hur jobbigt jag tycker att allt är så tar jag på mig masken som visar ett perfekt yttre.

Jag måste sluta att försöka att alltid göra alla nöjda! Att ändra på den jag är för att andra tycker att jag ska vara på ett visst sätt. Och jag måste sluta ha så höga krav på mig själv. Jag måste inse att det är okej att inte alltid vara gladast, snyggast, piggast och roligast.

Det får bli mitt försenade nyårslöfte, att inte ha så höga krav på mig själv. Att det där att allt ska vara så perfekt inte ska få styra mitt liv.