ÄNTLIGEN!

Nu är vi inne i vårt radhus och helt ute ur lägenheten. Så skönt! Även om det känns som om hela helgen bara varit ett enda stort kaos. Fast det har det nog varit. 

I fredags körde vi lite kläder och annat småplock. På kvällen tömde vi kyl och frys och körde upp till huset. Fille var bärhjälp och jag packade in. 

I lördags vaknade jag innan klockan, nervös? Stressad? Var nog lite av båda tror jag. Men runt 10 snåret började alla som skulle hjälpa till trilla in och vi kunde börja lasta in i lastbilen. Med våra ca 15pers så blev det inte mer än två vändor med lastbilen innan allt det stora var uppkört och urlastat. Det firades med pizza och senare på kvällen hockey. Dock var jag så trött att jag inte riktigt kunde fokusera på matchen. Sov som en klubbad säl på natten. 

På söndagseftermiddagen kom mamma upp och vi körde lite små plock från lägenheten, packade upp kartonger och fixade och donade. Vicci och Johan kom förbi på en snabb fika som fick bli ståendes då köksbordet och stolarna var överfulla med saker. Fortsatt plockande och igångsättande av tvn på kvällen. 

Igår hämtade vi de sista sakerna och körde två vändor med skräp till soptippen. Edde spacklade skruvhål och målade lister och dylikt under tiden. På eftermiddagen var jag och mamma hos städfirman och betalade och lämnade nycklarna, sedan en sväng till a6 och IKEA. Hem och fortsätta tömma kartonger och få igång internetet så att vi kunde betala räkningar. 

Idag har vi plockat om i utrymmet under trappan, städat och fortsatt med att tömma kartonger. Och nu börjar det faktiskt likna ett hem! Trots att det står några få kartonger kvar. Det känns bra! 

Tror dock inte jag fattat att vi bor i huset ännu. Känns helt overkligt. Men känner mig verkligen som hemma! 

Kluvna känslor

Ja idag ska det ju vara en glädjens dag! Vi har ÄNTLIGEN fått nycklarna till huset. Vårt efterlängtade hus som vi väntat på i mer än ett år. Men den som väntar på något gott! 

Men varför känns det inte som en glädjens dag då? Jo när jag var på väg upp till huset idag så ringde pappa och berättade att gammelfaster Ellen gått bort i tisdags kväll. Min kära lilla tant Ellen finns alltså inte mer. Vem ska jag nu skriva brev till? Skicka det finaste julkortet till? Åka på utflykt till för att få höra en massa minnen om farmor och farfar? Hon var en av mina idoler, närmare 100år gammal och fortfarande pigg i både kropp och sinne. Jäkla lårbenshals och blodproppar! Ni tog min tant ifrån mig! 

Det låter hemskt, men jag har inte hunnit gråta något än. Men det kommer väl när jag ska sova. Då ska jag ligga och tänka på alla minnen jag har med min tant. 

Så fort jag får reda på när begravningen är så ska jag se till att få ledigt från jobbet för jag SKA gå på den. Jag vill säga ett sista hejdå till henne. 

"Adjö men ej för alltid, farväl men det är inte slut. I mina tankar finns du, där finns du alltid kvar." 

Stor dag!

Idag är dagen då jag skuldsatt mig för minst 30år frammåt. Måste ju säga att det känns sjukt bra!! 

Vi har alltså varit på banken och gjort klart allt med lånet. Så nu är huset verkligen vårat! Bara 3dagar kvar tills vi får nycklarna. Känns helt overkligt!!! 

Mitt huvud är bara ett stort kaos fyllt med flytt, jobb och planering. Men det känns bra! 

Imorgon ska lite mer saker fotas och läggas ut till försäljning och jag ska för sista gången tvätta i vår tvättstuga. Känns helt UNDERBART att slippa det. Att kunna tvätta när jag vill.

På fredag kommer frugan och vi ska dricka vin och tapetsera, inte just i den ordningen kanske men båda sakerna ska göras! 

I helgen kommer resten av gänget, familj och vänner och hjälper oss med de stora sakerna och alla flyttkartonger. 

Men innan det är det som sagt en del saker som ska hinnas med att göras. Får nog sätta mig och göra en lista så att inges glöms bort! 

Höga krav

Jag är en sådan människa som alltid har höga krav på mig själv.
Jag ska alltid se bra ut, vara glad, ställa upp när andra behöver hjälp, ha ett rent och ordningsamt hem, ha tid att träna och alltid må bra.

Jag har som måtto att man kan alltid bli bättre och man kan alltid förbättra sig själv. Man kan alltid göra saker bättre i hemmet och när man tränar.

Tyvärr är det väl så att ha det här måttot inte är så bra för mig egentligen. Att ha så höga krav på sig själv är inte bra. Jag mår inte bra av det.

Jag sover sämre, känner en enorm stress, är grinig och allmänt sur och gnällig. Tyvärr går det ut över min älskade E allt som oftast. Och då mår jag dåligt för det. Jag ska ju vara den perfekta flickvännen ju! Men det är jag inte. Kanske utåt sett men när vi är hemma och ingen ser så är jag inte det.

Jag blir så arg på mig själv för att jag inte kan vara sådär perfekt. Att jag antar vad folk väntar sig av mig.

Jag har under nästan ett års tid gått och stressat upp mig över att jag tror att folk förväntar sig att E och jag skaffar barn så fort vi flyttar in i huset. Något jag inte känner mig redo för. Jag vill ha en bra och stadig ekonomi innan jag börjar tänka på barn och det har jag inte just nu.

Jag vet att det är bra att man pressar sig själv lite grann. Men att pressa sig själv till den graden att man börjar må dåligt och att ens värsta hjärnspöken vaknar till liv. Det är bara sjukt. Särskilt när hjärnspökena får en att må ÄNNU sämre!

Men istället för att visa hur jobbigt jag tycker att allt är så tar jag på mig masken som visar ett perfekt yttre.

Jag måste sluta att försöka att alltid göra alla nöjda! Att ändra på den jag är för att andra tycker att jag ska vara på ett visst sätt. Och jag måste sluta ha så höga krav på mig själv. Jag måste inse att det är okej att inte alltid vara gladast, snyggast, piggast och roligast.

Det får bli mitt försenade nyårslöfte, att inte ha så höga krav på mig själv. Att det där att allt ska vara så perfekt inte ska få styra mitt liv.

Fullt ös medvetslös!

Här var det fullt upp! 

Kombinerar för tillfället båda mina jobb så gott det går. Blir nog 8 pass ute i Brandstorp denna månaden och 7 pass i Bankeryd. Kan nog bli så att denna månaden blir den första sedan Augusti där det går ihop sig ekonomiskt för mig. Ska bli skönt att slippa be E om pengar till minsta lilla grej. Är lite pinsamt att behöva göra det. 

När jag väl är hemma packar jag flyttlådor och rensar ut massa skräp som INTE ska följa med till huset. Herrejisses säger jag bara, att man kan ha så mycket onödig skit liggandes! Högen som ska slängas växer för varje dag. 

Men mitt i allt glädjerus över jobbet, ekonomin och huset så är det något där bak i huvudet som spökar. Något som vill krypa fram och ställa till med besvär. Trots all glädje och lycka jag känner just nu så finns där en ångest som ligger och gnager inom mig. Och ångest är aldrig bra. Den startar hjärnspöken och sätter igång min mage. Och det kan man lugnt säga att den har gjort. Har mått knas nästan varje dag och har redan haft två magras sen det nya året började. Fortsätter det såhär så är det ett skov och då MÅSTE jag ringa läkaren. För det vill jag ju verkligen. Inte. 

Vill bara få må bra och vara glad nu när något jag gått och längtat så galet länge efter äntligen närmar sig. Varför kan jag inte bara få göra det?