Svårt!

Som dom flesta som läser min blogg vet har jag Morbus Chrons. En kronisk tarmsjukdom som sitter i tunntarmen. På mig sitter den i övergången mellan tjock- och tunntarmen. Där har jag en 13-14cm lång inflammation som gör det svårt för mig att ta upp näring, äta vissa saker och som ger mig problem med diarréer. Mycket mysig info det sista jag vet ;) 

I början av min sjukdom gick jag ner mycket i vikt. 10kg för att vara exakt. När jag mådde som sämst vägde jag alltså 49kg. När jag gjorde detta jobbade jag på salongen och mådde ganska så psykiskt dåligt och var stressad över att inte veta hur det skulle bli med jobb. Jag var väl i stort sett genomskinlig under den här perioden. 

Självklart sökte jag hjälp. Första gången jag gjorde detta var i augusti och efter många om och men och diverse plågsamma undersökningar fick jag min diagnos i december. Det tog alltså mer än 4månader att få den. 

Jag fick en medicin, pentasa, som hjälpte och jag började må bättre. Men lyckades inte gå upp i vikt utan låg på 50kg gränsen. Fick höra från en kompis att folk diskuterade om jag hade anorexia, vilket det faktiskt såg ut som om jag hade! Revbenen och nyckelbenen stack ut och jag såg utmärglad ut. Inför varje kalas eller dylikt tog jag på mig pösiga kläder för att försöka dölja det för alla. 

Ett minne som jag minns ganska så väl är när jag och mamma var i ullared och jag provade en bikini. Jag ville visa mamma hur den satt och gick till hennes provrum som var en bit bort. Folk tittade verkligen efter mig och en del viskade. Då kunde jag inte förstå varför. Jag var ju så van vid synen av min smala kropp. 

Under sommaren träffade jag E allt mer och fick då berätta och förklara för honom vad det var jag hade för sjukdom och vad den innebar. Han har stöttat mig sedan dag 1 och sett till att jag ätit även om jag mått dåligt. Det är tack vare honom som jag gått upp till en relativt normal vikt. 

Men nu till det svåra. Jag låg på 49-50kg i mer än ett års tid. Jag vande mig vid att vara så smal och att benen stod ut lite här och var. Nu när jag gått upp till normalvikt kan jag ibland se mig själv i spegeln och se på mig själv med ett kluvet sinne. På ett sätt är jag glad att jag gått upp och ser frisk ut och vissa dagar trivs jag så otroligt bra med min kropp! Men andra dagar ser jag bara en svullen utputande mage, kärlekshandtag, celluliter, fett och känner mig obekväm. Sådana dagar önskar jag att jag var så där sjukligt smal igen. Jag kände mig på något sätt snyggare då.

Jag vet att det inte är normalt och jag vet att det är psykologiskt. Det insåg jag när jag läste psykologikursen. Det enda jag kan göra är att jobba med mig själv och vänja mig vid att detta är det som är det friska, hälsosamma och snygga jag. Det kommer vara svårt, det vet jag. Det kommer ta tid, men det är det värt. Bara jag lär mig att trivas med mig själv som jag är!!! 

Jag är bra och duger som jag är!