Har telefon tid med Margareta den 24 och har miljoner frågor som jag ska ställa. Får nog skriva ner dem så att jag inte glömmer något. Har två som jag tycker är viktigast iallafall. Medicineringen är en av dem, jag vill inte gå på cortison längre och tycker inte det hjälper på samma sätt längre. Sen ska jag fråga om jag inte kan få gå och prata med en dietist och få lite tips på saker jag kan äta och hur jag ska äta för att inte få näringsbrist.
Skulle det inte finnas ett alternativ till medicineringen så har jag faktiskt börjat fundera på operation. När jag fick det erbjudandet för ett år sedan så sa jag att jag hellre tar livet av mig. Jag har tänkt om och mognat sedan dess och börjar se det som ett helt okej alternativ. E är med inne på det alternativet och han har läst på en del om det. När han berättade det här om dagen började jag faktiskt gråta. Känns bra att veta att han har koll på vilka alternativ jag har och hur dom går till. Även om det kanske inte hjälper helt i det långa loppet kanske det kan hjälpa i ett par år tills och tills vi har hittat en medicin som fungerar för mig och som får mig att må bra. Innan hoppades jag på att jag någon gång kanske skulle slippa alla mediciner, provtagningar och undersökningar. Tyvärr kommer jag nog aldrig få göra det. Men om dom kan få mig att må hyfsat bra, att kunna äta hyfsat normalt, slippa springa på toa var femte minut och slippa det jävla illamåendet så är jag nöjd.
Min sjukdom är mitt egna lilla helvete och jag vet inte hur många gånger jag frågat, varför just jag? Varför kunde inte generna gjort så att någon annan fått den? varför, Varför, VARFÖR?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar