Saknad!

Igår på jobbet så stod jag och skalade ett äpple till en paj vi skulle ha till fikat. Jag skalade runt, runt, runt tills skalet blev en lång orm. När jag lyckats med detta så fick jag ett litet leende på läpparna. Jag hade lyckats, jag klarade av att göra som morfar! Hade jag kunnat skulle jag ringt och berättat för honom att jag klarat det. Att jag lärt mig skala som honom. Men kunde ju inte göra det. 

Är fyra år sedan han gick bort nu. Den sista av mina mor- och farföräldrar. Känns som om det var igår som jag satt där i hans kök på Mariagården och skalade, delade och frös ner äpplena som han plockat utanför lägenheten. Jag minns att han plockat fram allt i köket när jag kom från tåget. Hur vi satt där och skalade, pratade och skrattade tills mamma kom och hämtade mig. Jag kommer ihåg hur glad och tacksam han var när vi följde honom till matsalen när han skulle äta. 

Vid den här tiden på året saknar jag morfar väldigt mycket. På sommaren när jag plockar dom första smultronen saknar jag mormor väldigt mycket. På vintern när det blir dags saknar jag farmor väldigt mycket. Och farfar saknar jag varje gång jag hör en fiol spela. 

Alla dessa saker hade jag speciellt med dem. De är mina fina minnen. Minnen som jag alltid bär med mig.