Alltid saknad, aldrig glömd!

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om Stefan Liv. Om hur jag såg att människorna som kände honom mådde och kände.

Idag är det exakt ett år sedan flygplanet med Stefan och resten av laget störtade.

Idag har vi haft en minnesdag för Stefan. Redan på förmiddagen var jag och E uppe vid hans grav och tände varsitt ljus och lade varsin ros. Då släppte jag några tårar. Tårar för en man jag aldrig träffat eller inte ens kände.

Vid 17 tiden åkte jag och E hem till Malin och Andreas för att gå tillsammans upp till Kinnarps för att vara med vid avtäckningen av minnesbilden och för att gå tillsammans med alla andra ner till vätterstranden för att släppa våra khom loy lyktor. Vi var alla överrens om att vädret knappast kunde vara bättre och att det måste vara Stefan som satt och log mot oss. Stämningen vid Kinnarps var inte tryckt och ledsen. Folk var glada och pratade glatt med varandra. Vid 19 avtäcktes minnesbilden, en bild som föreställde en leende Stefan och som var gjord av 300 små bilder av honom. Jag och Tina gick fram och tände varsitt ljus framför bilden och vi märkte inte ens att vi blev fotade under tiden. En stund senare plockade vi fram banderollen och gjorde oss redo för att gå i en samlad marsch ner till vätterstranden. Jag, Malin och Tina gick tillsammans på en sida och höll varsin fackla. Jämte oss kom banderollen och bakom oss säkert 1000 personer som ville gå med. Ett helt körfält på vägen stängdes av för våran skull. Nere på vätterstranden satte vi våra facklor i vattenbrynet och sedan började vi släppa våra lyktor. Alla lyktorna steg upp och gick iväg mot Kinnarps. Så perfekt! Jag hörde någon säga " Nu står Stefan redo och plockar varenda en av dem". Efter att alla lyktor släppts åkte vi och åt lite och sedan åkte vi alla upp till hans grav igen och tände varsin lykta till. Det hade kommit till fler blommor, lyktor och klistermärken sedan det att jag och E varit där på förmiddagen.

Jag fick tyvärr aldrig träffa eller lära känna Stefan. Men jag har hört Edde, Tina, Malin, Andreas och många många fler berätta om honom vilket ger mig en blick av honom.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att få vara delaktig i marschen. Att se så många vara där för honom.

Jag som aldrig brytt mig om hockey kände mig berörd! Men som jag skrev förra året, jag såg hur ledsna folk som kände honom var vilket gjorde mig ledsen med.

# 1 Stefan Liv. Alltid saknad, aldrig glömd!