Jag ska berätta om Åke som vi barnbarn kommer ihåg honom, som vår morfar/farfar.
När jag tänker på morfar så ser jag honom liggandes i sängen med kepsen på huvudet, tidningen framför sig, radion på hög volym och telefonen inom räckhåll.
Jag kan även se honom sittandes vid köksbordet med skalkniven i högsta hugg och ett äpple eller en apelsin framför sig. Även när han kom till Mariagården kunde jag fascinerat sitta och titta på medans han skalade runt, runt äpplet så att skalet skalet blev en lång mask, så sent som i höstas satt jag i det lilla köket och gjorde detta.
Bärplockning och jakt var några av hans intressen. Och morfar kunde prata med alla barnbarnen om deras intressen, hur olika de än var så var han lika intresserad.
Så fort det blev bärtider så tog morfar spannen och repan och vandrade ut i skogen. Han kunde gå både långt och länge innan han hittade det perfekta bärstället. De sista åren fick man köra honom ut i skogen så att det bara var att stiga ut ur bilen och börja plocka.
Så fort en jaktdag var över så ville han ha rapport på om något skjutits, hur mycket vilt de sett och vem som stått på vilket pass.
Katterna var morfars håriga små vänner. Dom kunde sitta på stolen jämte honom, i hans knä eller på golvet. Men de fick alltid lika mycket uppmärksamhet. Favoriten nu det sista var den stora orangea katten Oskar.
När vi barnbarn kramade Åke så lade han alltid huvudet lite på sned, för att få vara så nära oss som möjligt och känna vår närhet.
Morfar hade alltid glimten i ögat, tyvärr så har den glimten nu slocknat.
Åke kommer lämna ett stort tomt hål efter sig bland oss barnbarn.
Adjö men ej för alltid, farväl men det är inte slut i våra tankar finns du. Där finns du alltid kvar.
Talet jag höll på morfars begravning.
Saknar dig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar