Hejdå!

Ja idag har jag sagt hejdå, hejdå till min förbannade pstav. Efter en månad med blödningar till och från och en vecka med stockholmsblodbad så har jag tröttnat och plockat ut skiten. Ja jag skriver skiten för den har ju typ inte funkat som den ska på ett år! 

Känns skönt att den är borta och att jag kan börja med ppiller igen. Hade väl kunnat köra pstav och poiller kombinerat igen som jag gjorde i somras, men tycker det känns lite b. Så från och med imorgon så äter jag piller igen. 

Fick med mig pstaven hem i ett provrör, gav det till Edde som en för tidig julklapp då han på skoj (?) sagt att det är det enda han önskar sig i julklapp. Dock tror jag att han menade att jag skulle sluta med alla preventivmedel, men känner mig inte helt redo för det. Inte än iallafall. 

Känns som motgång

Ja livet som arbetsledare är då ingen dans på rosor. 

Jag har hittils: 

Hamnat i kläm x antal gånger.

Inte fått tillräckligt med information.

Blivit nedringd av alla. 

Haft psykbryt. 

Slitit som ett djur för att få ihop ett schema. 

Fått ihop ett schema, TILLSLUT! 

Kännt mig riktigt nöjd med schemat, men blivit nedtryckt i skorna då det tydligen inte var bra. 

Känns som om personalmötet på fredag bara kommer bli ett enda kaos där jag får ta en massa skit. Men förhoppningsvis blir det inte så! 

Hur ska jag kunna vara arbetsledare och göra mitt jobb som det när ingen berättar något för mig men tror att jag ska kunna göra storverk ändå?