Toradagen den 21maj var jag på Liseberg med Edde och några vänner. Vi hade bra väder och fantastiskt kul. Bara någon timme in i våran vistelse, när vi är på väg till slänggungan läser Edde en artikel på Jnytt. Det är en gård som brinner utanför Jönköping mot Tenhultshållet. När han säger dom orden, jag tror mitt hjärta stannade och att all färg jag hade i ansiktet försvann. Det första jag tänkte var, Lönneberg, moster Kitty. Sen kom tårarna. Utan att jag ens fått veta vart det brann så visste jag. Och jag hade rätt. Ladugården på Lönneberg hade brunnit ner med ett 50-tal kor innuti. Tårarna bara rann och Edde fick hålla om mig för att hålla paniken borta.
Jag valde i detta läget att bita ihop och ha en kul dag på Liseberg och inte förstöra för de andra. Det var ett bra beslut och jag lyckades koppla bort det under större delen av dagen.
Enda gången jag "tappade masken" var när Johan ringde och frågade om jag visste vad som hänt. I det samtalet fick jag mer information om hur läget var.
Efter samtalet fick jag kommentaren att det kunde varit värre. I det läget ville jag bara klappa till personen som sa det. Ja det kunde varit värre. Men det som hänt är det värsta som kunde hända min moster och morbror. Deras livsverk, större delen av mina kusiners barndom och mina kusinbarns absoluta favoritställe på denna jord har brunnit upp. Det finns inget kvar.
På natten när vi kom hem luktade hela Öxnehaga rök, bränt och död. Jag ville bara gråta och kräkas när jag kände lukten. Ännu värre var på morgonen när jag insåg att lukten kommit in i lägenheten. Jag valde att inte gå ut den dagen.
Jag ringde till Kitty på fredagen, dagen efter att det hänt. Under samtalet kändes hon frånvarande, stressad och chockad. Hon har senare berättat att hon inte förstått att det var jag. Vilket jag förstår.
Under veckorna som gått har vi fått lite mer information om vad som verkligen hänt den dagen. Inte från tidningarna utan från Kitty, Tolle och de andra som är hårdast drabbade av det hela. Och vad jag kan förstå så är det ett under att jag har min moster och min kusin kvar. Bilket jag tackar gud för.
Idag fyller Kitty år och idag är första gången jag har varit på Lönneberg sedan branden. Första gången jag ser förödelsen. Och jag kunde helt ärligt inte titta på den. Det gör för ont. Och ikväll har jag återigen känt branlukten och sett röken. Något jag tycker är hemskt.
Men det som gör mest ont att se är smärtan i mosters familjs ögon. Se hur de lider. Ovissheten. Chocken. Tårarna som ligger där.
Den hemskaste känslan som finns är att stå bredvid och se på och känna att man inte kan göra något. Och så har jag känt många gånger under dessa tre veckor.
