Ja att våra närmsta vänner har fått barn är sjukt kul! Men det river upp så mycket saker, tankar och känslor.
Självklart vill jag ha barn! Och ja jag har blivit mycket mer sugen på det sedan Nillah kom. Mycket, mycket, mycket mer sugen. Vet att E verkligen är sugen på det med och nästan känner lite press på sig.
Idag fick jag se en sak som nästan kändes som en käftsmäll. Vet inte om det var meningen att jag skulle veta eller inte. Men på något sätt tog jag illa vid mig trots att det var bra och roliga nyheter vid tillfället.
Jag vet att många tycker att jag och E ska skaffa barn. Mycket skämt om att jag ska hållas fast och att de ska hjälpa E att "skära ut" och "operera bort" P-staven. Visst att det kanske var kul första gången någon drog det skämtet. Men börjar tröttna på det nu. Likadant med alla diskussioner om hur lång tid det kommer ta innan vi släpper bomben om att vi är gravida.
Allt sådant prat gör att jag känner mig stressad och nästan illa till mods. Sen att jag inte är lika gammal som E och alla hans kompisar spelar in. Jag är ju trots allt 6år yngre och just nu känner jag mig så jäkla liten och barnslig jämfört med dem.
Men är det någon som tänkt på mig i alla dessa skämt och disskusioner? Är det någon som tänkt på hur jag mår? Hur jag känner? Ja jag ska erkänna att jag klistrat på det där falska leendet och skrattet.
Det är inte bara till att plocka ur P-staven och börja köra. Jag måste ha/äta läkemedel som inte är farliga för fostret/barnet under och efter graviditeten. Läkemedlen måste samtidigt fungera för mig och få mig att må bra. Då jag har Chrons finns det en risk att jag måste gå hos en special barnmorska då jag har svårt att ta upp näring till mig själv. Hur ska det då bli den dagen jag är gravid!? Har så mycket frågor och funderingar.
Saken blir ju inte bättre av de jäkla blödningarna och "mensvärken" som jag har. Är det P-staven som orsakar dem eller är det något medicinsk eller är det någon sjukdom? Är det något som kan påverka en framtida graviditet? Förhoppningsvis får jag svaret på fredag och kan få hjälp för det.
Allt detta tjat och alla mina funderingar gör att jag blir trött, ledsen och irriterad innan vi ens börjat försöka.
Kan inte folk bara se saker och ting från min synvinkel ibland? Förstå att allt inte alltid är så lätt och smidigt för mig som för en del andra?
Verkar som om jag får ge upp min dröm om att bli gift innan jag får barn. Alla andra har ju så bråttom med att planera min framtida graviditet och födsel. Ännu en gång känner jag mig bortglömd och överkörd.
