Vi började besöket med att prata om hur jag mått i sommar och den sista tiden. Hon frågade hur jag hade reagerat på kortisonet och vad jag tyckte om det. Jag sa som det var att när jag tog full dos var det som att jag aldrig varit sjuk, men att jag kände av att jag minskade dosen allt eftersom. Det gick inte ens två veckor utan kortisonet förens jag var dålig igen. Hon tyckte det var bra att jag mått bättre av det. Fick se proverna som jag lämnat precis när jag slutat med det och de proverna som jag lämnat nu inför detta besöket då jag fått börja med kortison igen. Det var stor skillnad!
Så vad är mina alternativ? Har två just nu.
1. Byta till en medicin som heter Imurel. Det är en medicin som används vid flera inflammatoriska sjukdomar. Medicinen påverkar de vita blodkropparnas funktion. Man börjar på en låg dos och jobbar sig sakta upp till den fulla dosen. Det gör man för att det inte är alla som klarar av medicinen och det är ganska så många jobbiga biverkningar på den. Under början av medicineringen får man lämna blodprover varje vecka så att de ser att medicinen funkar.
2. Operation. Då går de in och tar bort de 8-10cm av tunntarmen där infektionen sitter. Det tar även en liten bit av tjocktarmen där övergången mellan tunn- och tjocktarmen för att passagen kan vara skadad och för trång. Detta kan hjälpa mycket men risken finns att inflammationen kan komma tillbaka på ett annat ställe i tunntarmen. Det kommer inte bli någon stomipåse efter operationen bara ett litet ärr på magen.
När jag fick höra ordet operation var det som att allt runt omkring mig bleknade. Jag blev nästan lite gråtfärdig. Var så rädd för att hon skulle säga stomioperation. Men när hon berättade hurdan operation det var och lite om hur den kommer gå till blev jag lite lugnare. Vill jag så kan jag bli skickad till kirurgen och få mer information om hur allt kommer gå till. Hon frågade hur jag kände inför en operation och jag sa som det var att jag blev rädd vid tanken av en. Så om det går vill jag helst slippa det.
Känns så typiskt att jag nästan på årsdagen av min käkoperation får veta att det kanske kan bli en operation till. Kommer fortfarande ihåg den äckliga känslan av sömnmedlet och att somna in.
Sitter just nu i soffan och funderar på hur och vad jag ska göra. Vilket av alternativen jag ska välja. Tänkte prata med E om det när han kommer hem och se vad han säger om det.
